Jag är en sådan där som börjar gråta och sedan inte kan sluta. En sådan som börjar gråta och en stund senare har en blöt tröja. Och fortsätter gråta en stund till. En lipsill, helt enkelt.
Så efter att ha sett sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar har jag fortfarande inte riktigt slutat gråta. Det finns liksom ingen tröst - för det hände och händer fortfarande. Folk hatas för att de älskar. Det är så bisarrt. Bisarrt att folk på fullaste allvar klagar på kärlek - av allt man kan välja att klaga på.
Och det är vad jag känner idag efter att ha kollat på ett program på SVT Play.Vilket inte är i närheten av verkligheten som den är.
- Karin BoyeEvighet
En gång var vår sommar en evighet lång. Vi strövade i soldagar utan slut en gång. Vi sjönk i gröna doftande djup utan grund och kände ingen ängslan för kvällningens stund. Vart gick sen vår evighet? Hur glömde vi bort dess heliga hemlighet? Vår dag blev för kort. Vi strävar i kramp, vi formar i strid ett verk, som skall bli evigt - och dess väsen är tid. Men än faller tidlösa stänk i vår famn en stund då vi är borta från mål och namn, då solen faller tyst över ensliga strån och all vår strävan syns oss som en lek och ett lån. Då anar vi det villkor vi en gång fick: att brinna i det levandes ögonblick, och glömmer det timliga, som varar och består för den skapande sekunden, som mått aldrig når.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar